Två nya böcker
Den första boken är 'Boven i mitt drama kallas kärlek' av Unni Drougge.
En självbiografisk bok om sju år av psykisk och fysisk misshandel.
Jobbig att läsa. Ibland gjorde det ont i själen när jag läste om terrorn i förhållandet.
"Unni lever ensam med sina fem barn. Hon har landat i tillvaron efter en uppslitande skilsmässa, är etablerad som författare, flitigt anlitad som föreläsare och har många vänner.
Så träffar hon Niclas, och de blir besinningslöst förälskade. Han är ung och vilsen, men Unni stöttar honom - hon anar bara inte till vilket pris. Utåt är de ett lyckligt par, men hemma är tillvaron helt annat än idyllisk. Hon reser runt i Sverige och föreläser om mäns våld mot kvinnor men lever själv i ett misshandelsförhållande. Samtidigt som hon hjälper Niclas att bygga upp en framgångsrik karriär som litterär agent offrar hon sin egen. Niclas svartsjuka styr snart hela hennes liv. Bit för bit släpper hon taget om det viktigaste hon har: barnen, vännerna, skrivandet ..."
Riktigt bra bok!
BETYG: + + + +
'Dyngkåt och hur helig som helst' av Mia Skäringer var den andra boken jag läst ut. Boken innehåller utvalda krönikor samt delar av hennes blogg.
Mycket roligt, ledsamt, insiktsfullt och igenkännande!
Rekommenderas för alla
BETYG: + + + +
Allt annat...
Har varit ganska nere i nån månad nu. Kände i förra veckan att jag nog behövde hjälp. Hjälp av mediciner för att komma upp igen. Det tog mig några dagar men sen i fredags vågade jag ringa vårdcentralen. Möttes då av en telefonsvarare som meddelade att vårdcentralen var stängd pga utbildning. Bestämde mig då att ringa till psykmottagningen. En trevlig kvinna svarade och hon lyssnade förstående. Hon sa: "Du ska få prata med en sköterska." När det visade sig att det var upptaget där frågade hon snällt: "Orkar du ringa själv sen?" Jag svarade att jag gjorde det, tog numret och la på luren. En kvart senare ringde jag... upptaget. Samlade krafter och ringde igen en stund senare men med samma resultat. Jag tror att sköterskan svarade på mitt fjärde försök. Vid det här laget var jag helt slut. Tänk att alla motgångar kan göra en så himla trött.
Jag förklarade min situation för den sura sköterskan. Hon sa till slut, väldigt snorkigt och nervärderande; "När det handlar om milda- och medeldepressioner ska man ringa till sin familjeläkare i första hand!" Jag förklarade problemet med att det var stängt. Hon snäste åt mig att jag faktiskt fick ringa dit igen och LYSSNA ORDENTLIGT PÅ MEDDELANDET PÅ TELEFONSVARAREN!!!!! Baaaaaahhhh!!!! "Jag får väl göra så..." sa jag med gråten i halsen.
La på luren och släppte på kranen. Vet inte hur länge jag grät men det kändes så himla skönt att bara låta det rinna.
Jag bestämde mig för att ringa igen efter helgen för mina krafter var helt slut. Det fanns ingen som helst uns av ork till att förklara mina problem igen.
Under helgen hände något, jag vet inte vad, som gjorde att det helt plötsligt vände. Jag känner det hela tiden att det sakta men säkert går åt rätt håll. Kanske var det ett sammanbrott som behövdes för att kunna ta det första simtaget upp mot ytan?
Jag hoppas att det fortsätter åt rätt håll för jag vill verkligen inte käka mediciner...
Annars då? Jo, Erik ska dra till England ett par veckor i juli och själv ska jag ta med mig Olivia upp till Norrland. Ska bli skönt med lite semester.
Nu ska jag diska klart disken innan det är dags att laga lite mat. Eller laga och laga, värma lite pytt och steka ett par ägg. Ibland måste man få vara lat.
